Mellan regnbågen och mig...
Nu har jag samlat klart...
...alla mina tankar för att fortsätta min blogg.
Och vad händer då när man har laddat och
är redo för att utge halva sitt liv..???
Jo, man åker på ett halvt bakslag och hela
ens liv liksom bara bankar inifrån och skriker:
- Vad fan är det dom händer!!?
Som de flesta kanske vet så har jag kämpat
i motvind, i medvind, upp för backar och i ett
rasande tempo nerför, har haft otroliga plus,
skotat hem och bara varit den pappan som
min dotter har haft enorm glädje av...
Det har varit lite jobbigt ett tag med hennes
tankar & funderingar om saknad till många
i hennes närhet, både levande och döda,
människor och djur...
Idag fick jag ett sms där hon skrev att hon
vill vara hos sin mamma lite mer,
någon dag eller två istället för varannan
vecka som vi har idag.
I det läget brast mitt hjärta, pulsen steg och
hela mitt liv liksom raderades. Jag tappade
andan och talförmågan på nåt sätt och jag
såg hur löften bröts och känslor blev till aska...
Jag ringde upp henne och vi pratade i nästan
en timme om känslor och saknad efter mycket.
Att jag lever ensam är såklart inget jag ska
eller lägger över på henne, absolut inte och aldrig.
Det är ju nåt som jag måste arbeta med själv
och ta tag i men bara tanken på att behöva vara
själv fler dagar än väntat tär nåt enormt på mitt
hjärta och mina känslor...
Jag menar, vi har verkligen under dessa snart
sex år som vi varit tillsammans varannan vecka
haft enormt kul tillsammans med en riktigt bra
pappa/dotter relation och gjort en massa saker
som vi har utvecklats tillsamans i, och med bl.a.
ett stort gemensamt intresse, nämligen fotbollen...
Nu undrar jag ju mest om det är så att jag gjort
nåt fel eller om det är en normal fas i en 10-årings
utveckling..? Hur ska jag agera? Hur ska jag tänka?
Hon är en känslig tjej, smart och hänsynsfull och
har själv alltid sagt att jag vill vara hos sin pappa
och mamma lika mycket och visst, hennes mamma har ny
familj med nya barn men jag funderar...
Jag känner värmen inifrån, magkatarr på gång,
tankar som bara far fritt och ögon som blir blöta.
Ett nederlag på mitt slagfält som närmar sig.
En strid som jag inte var beredd på att möta,
ett bakslag i natten...
Godnatt, var ni än är...
Semester i bloggfabriken...
spännande fortsättningen i serien på det som format mig
som man, som pappa och hur jag hade det i unga dagar...
Kiviks marknad och Tosselilla är besökt under veckan som gick
och även några dagar vid stranden vilket gjort att veckan blev
full av aktiviteter och Ia hängde på ordentligt för att rasta av
sig myrorna i brallorna...
Ni får njuta av dessa bilderna sålänge och hoppas att det varma vädret återkommer
Så länge;
Godnatt, var ni än är...
Det som format mig... 1
När jag var runt 7 år och skulle lära mig att cykla och min pappa
inte hade någon cykel till mig så tog han min systers minicykel,
monterade bort sadel och stången och sänkte styret för när jag
cyklade satt jag på ramen och sprang med cykeln och styrade på.
Ungefär så startade mitt liv, med mina ord, mina tankar och min vardag...
Vi var ingen rik familj, vi var inte ens medelSvensson. Vi var på
håret nedåt i gruppen fattiga och bodde på Ängsvägen 14b
på Östermalm i Kristianstad. Östermalm låter flott och var väl så men
bara delvis för det fanns ett rikare och finare Östermalm och en del som
var fattigare och i den bodde vi. 1971 fick min mor diagnosen "underlivscancer"
och det var då mycket magra tider för en fembarnsfamilj och om hon vid det
tillfället inte besegrat denna sjukdom så hade jag tillsammans med mina andra
syskon blivit bortadopterad. På den tiden var det inget man pratade med sina
yngre barn om, utan mina tre storasystrar visste och även om jag glömt bort att jag
fått reda på det så fattade jag nog inte innebörden av det...
Där bodde många barn och lite blandat med medelSvenssons och fattiga.
Det var en hel del som packades ner i min ryggsäck där, och jag är så stolt
över att vissa saker stoppades ner för min framtid och det plockar jag fram
allt som oftast.
Det var en del hårda ord och yviga gester som satte sina spår och man lärde
sig vad man skulle ha både händer och fötter till. Munlädret smordes varje
dag och att vara rädd kom aldrig på tal men för att komma nånstans så började
jag att samla på ord redan då, och det har jag haft störst nytta av i vuxenlivet.
När jag skriver mina dikter idag så kommer mycket av tankarna från mina år då
jag växte upp på Östermalm, med asfalten runtom mig och där rännstensungar
och gårdstillhörighet var vardag, och där rikemansungarna knappt höll tätt när
de gick förbi vår gata eller våra gårdar. Farbror Falenius fanns det också en på min gård.
Detta var i början av vårt ljuva 70-tal och Sverige började att komma rejält på fötter,
men inte alla, långt ifrån...
När jag var nio år, 1975, skickades jag iväg på koloni för första gången,
då hade min bror varit där en sommar innan mig. Vi skickades iväg i en hel månad
och om vi hade tur, då kom våra föräldrar och hälsade på oss en gång, annars kom
de bara när det var dags att hämta hem oss. Och för att saknaden inte skulle bli för
stor så kanske vi pratade med dom 1-2 gånger i telefon under den månaden.
Tre somrar i rad blev jag ivägskickad, min bror var där en sommar mer än mig.
Dessa somrar på koloni gjorde att jag fick ett mycket större socialt bagage än vad
mina rika klasskompisar någonsin skulle få, även i vuxet liv. Jag lärde mig att ta tillvara
på tiden, att väga för mot nackdelar, att min bror blev snällare mot mig ju längre tiden på
kollot varade och att jag hade livserfarenhet redan från de tidiga åren.
Den sommaren kom alla föräldrar dit efter halva tiden, även våra och vi gjorde ett uppträde
för föräldrarna och jag och min bror var med i ABBA-gruppen och mimade till Dancing queen.
Jag kommer ihåg att jag under uppträdet tittade på min mor, hur hon log och att jag då upptäckte
min första spirituella förmåga när jag såg igenom henne hur ledsen hon var och hur sjukdomen
hade plågat henne. Hon är och var den starkaste kvinnan jag någonsin mött och hon överlevde
till fördel för livet enbart för sin kärlek till sina barn, för att få dom att växa upp tillsammans och
för att slippa att adoptera bort ytterligare något barn...
Godnatt, var ni än är...
19 juni...
Klockan är 10 och hennes färd ska gå till Bakken i Danmark.
Hon fick ett samtal igår ifrån en kompis som ville att hon skulle
åka med dom till nöjesfältet där och naturligtvis säger man JA till det.
Har fått ett sms om att de åkt massor med karuseller och har ätit bra
och fikat och haft denderkul. Jag tror knappast att hennes tankar har
varit på ett prinsessbröllop idag fast vi pratat om det lite och endel
frågor har kommit. Det kan vi ta vid ett senare tillfälle...
Tänker på om och när den dagen faller in, då min prinsessa ska stå där.
Då kanske det blir jag som gör en överlämning, till hennes drömprins...
Ha ha ha, ja ja, vi får väl se om det sker under min livstid.
Men visst skapar det tankar...
Later, mina vänner...
Reportaget...
...som handlar om mig och min dotter ligger ute på nätet.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3740&artikel=3730185
En reporter (Kristina Stulken) som hade snappat upp min blogg och att jag
var en ensamstående pappa som bloggade,
bad att få göra ett reportage och följde oss i 5 timmar en dag.
Det resulterade som färdigt inslag i det som finns under länken,
gå gärna in, lyssna och kommentera.
Jag har ju som sagt 3 halvfärdiga manus som jag skall blogga ut
här och som handlar om hur jag formades som tonåring, man och pappa...
En del avslöjanden och endel opublicerat om mig men jag är redo att delge...
Så, sålänge kan ni ta del av detta reportage och kommentera om ni vill.
Godnatt, var ni än är...
Sen tänkte jag att...
Och det är en sak som jag funderat endel på faktiskt.
Nämligen, hur mycket är det normalt att fundera på livet..?
Hur stor del går åt till att fundera och tänka på det, normalt alltså.
Visst, jag skriver poesi, texter, bloggar och Facebookar men..
Osökt kommer jag att bränna någon rad på att konstatera vad normalt är.
Enligt min mening, helt beroende av var man bor,
vad man har för sysselsättning och naturligtvis det sunda förnuftet.
En avgörande sak är också hur mycket tid man har såklart.
Och vilken typ utav människa DU är...
Den absolut avgörande saken är nog ändå, hur ensam du är...
Då tänker jag så här;
Om man inte valt att vara ensam
så betyder det ju ändå inte att det
är en skamlig sjukdom som man
liksom behöver be om ursäkt för...
Och nääää, så ensam är jag inte rent socialt,
men en pingla saknar jag enormt...
Så, då blev det mina ord,
som blev mina tankar,
som blev min vardag...
Godnatt, var ni än är...
I en annan del av min värld...
Är det nåt som levereras, visas eller delges oss?
Kan det vara ett utseende eller ett interiört intryck?
Fixeringsprincipen (att man medvetet attackerar en svag punkt för att bli omtyckt..)?
Är det så att folk speglar av sig och spelar på det?
Ärligheten och den rena rakheten som tillsammans med
en enkelhet som gör att vi bara tycker om han...eller henne?
Det sunda förnuftet, förståelsen, kortsintheten...
Såhär tror jag;
Varje människa lever två liv, ett inuti sig och ett utanpå.
Subjekt och objekt...
Inutilivet är det sanna och äkta. Äkthet kommer ifrån hjärtat.
Vi är födda inifrån, formade att komma ut till en verklighet vi inte vet nåt om.
Där formar livet oss, föräldrar och regler och etiketter.
Men som barn är vi äkta vara innan...
Där, när inutilivet lyser igenom blir vi vackra,
när vi inte tänker på hur vi blir sedda av andra människor,
och när vi glömmer att spela teater...
Sen finns det ju dom, somliga som är precis tvärtom,
som bara är yta, som bara är ett tomt skal,
som hela tiden måste veta vilken bild dom ger av sig själva,
och som lever för att bli sedda.
Posörer... lixom...
Sådana människor är nästan som pingisbollar,
ett hårdare skal med tomhet inuti...
Men...jag finner dessa människor intressanta ändå,
för vad kan vara bakgrunden till detta..?
Jag uppfattar mig själv som verbal och av äkthet.
Jag säger inte nåt som en människa vill höra bara för att,
utan då säger jag så för att det är min tanke och åsikt.
Jag är rak i kommunikation oftast och ibland verbalt petig men
det är nog nåt jag formats till för att jag jobbar med barn & ungdomar.
Jag ler för att jag trivs, inte för att leverera...
Jag smörar för att jag tycker om, inte för att bli omtyckt...
Jag är lite fåfäng för att jag gillar mig själv, inte för att andra ska gilla mig...
Det finns många sorters människor och vi delar in
dom medvetet eller omedvetet i olika fack.
Prydnadsfolket - Av glas, tunna, sköra, vackra, värdefulla...
Gräddbakelserna - Smöriga, gräddiga, fluffiga, tilltalande, smakfulla och goda...
Kardborrarna - Fastnar, hänger, släpper inte loss, stabila och vettiga...
Posörerna - exhibitionistiska, yta, hårda, kan, vill, ska...
Jag har haft turen att bli en god människokännare,
fått gåvan att vara spirituell, att veta ibland vad människor ska säga
eller göra i tid och otid.
Kanske jag är en exhibitionistisk vettig, smakfull & värdefull gräddbakelse...
Lik förbannat är jag lite rädd för kärleken...
Det kommer en sorts fortsättning på den här funderingen
och tills dess kan ni ju fundera själva på hur ni ser människor,
vad som är vackert i era ögon och vad som levereras och
om ert inutiliv lyser igenom...
Godnatt, var ni än är...
Sorry...
Men det har varit endel som har gått före sen i julas.
Plus att det har varit endel krassligheter och andra funderingar.
Vi har även haft ett chefsbyte på jobbet,
med en tillfällig chef under tiden tillsättning
av den nya chefen skulle ske och personligen
så har det gett mig en hel del funderingar...
Det har funnits en del manuskript färdiga att bara
skriva av och publicera som blogginlägg men det
har fattats lite tid att bara sätta sig och skriva.
Idag har jag gjort färdig ytterliggare ett blogginlägg
och jag glömde det på jobbet, perkele...
Under tiden som ni får vänta på det inlägget och
funderingen så ska ni få en härlig vinterbild i alla fall.
Godnatt, var ni än är...
Jul (R) usch.... (Sanningssagan om Julens tid...)
Ärligt; Denna högtid (?) som är sååå överskattad och som jag med åren
slutat att se fram emot,... för det ÄR en tid som faktiskt ska vara en glädjens tid,
Barnens tid och familjens tid men som blivit en allt mer tråkig,
deppig och uschig tid för mig i a f...
Även då familjelivet lackade mot mig och jag var mer glad och rolig så
tyckte jag att det var en lite hjärtskärande stund som inföll sig.
Man blir så jävla glad när man ser barnens överlyckliga leende när de lyfter
upp julklappen högre än 110-metersbacken i Holmekolmen, öppnar den och
skiner ikapp med trafikljusen i korsningen 100 meter bort...
Man blir full i skratt när Tomten närmar sig barnen för att hälsa och barnen springer iväg,
skrikandes och gråtandes mot affären för att köpa tidningen...
Man skäms på ett rodnande sätt när nån försäger sig om en julklapp till den som man
älskar bara för att man får höra av farmor;
- Blev hon glad för den röda tröjan istället för den gröna som du valde mellan?
Och så står hon bakom farmor och hör allt...
Man är ett lyckligt par på lilleJulafton när barnen har slocknat,
granen är klädd, paketen under, städningen över och all mat förberedd...
Man är exalterad, för att man med glödande ögon mötts under hela lilleJulaftonsdag/kväll
för att telepatiskt kommit överens om att ikväll ska vi 2 bara myza till det ordentligt och
bara ta vara på varandra, under täcket, med både stake, kulor och en avbarrad buske...
Det hela slutar ändå med att man somnar på lillejulafton i varsin hörna i soffan
av ren utmattning och båda är lite (be)svikna för att staken slo(c)knat och kulorna hängde fel...
och busken övergödd...
Att det är alltid något man glömt i matväg och skulden läggs på båda håll för att
kommunikationen försvann...
Och till råga på allt så glömdes det att städas i något rum...
Sen skyller farmor på att hon trodde att det var det första paketet
som hon trodde att den älskade öppnat,...
fast hon har ju inte hunnit att öppna något än för hon får ju bara springa
och servera och spänner ögonen i en för att kommunikationen än en gång inte fungerat...
Och barnen har hört av nån äldre unge på dagis eller skolan att
Tomten finns minsann inte alls, det är påhittat skit som man ändå,
för spänningens skull, går med på att ha och barnen springer iväg gråtandes
för att dom också sagt att han är ingen trevlig prick anyway för han kollar ju upp
alla hyss man gjort och sladdrar för mamma och pappa...
Så när man ser att Tomten böjer sig fram för att hälsa på barnen är det i själva verket
en rejäl spark på hans pung som gjort att det ser ut som att han vill hälsa på barnen...
Därav den öppna munnen och ett ho...ho..ho....med väsande röst...
Sen så när barnen öppnar paketen sådär överlyckliga så är det för att det var fel färg,
fel leksak, fel storlek... FEL SAK och det är inte lycka,...Det är tårar...
Och det är då man ser att dom INTE lyfter upp paketet av glädje,
dom kastar paketet så långt det går...
Är det kanske därför många jobbar över i Januari och Februari
för att kunna betala ifatt det man lagt ut i November och December.
Är det kanske därför skilsmässorna ökar i Mars och April för att man
kom på sin partner att den jobbat över med en annan...
Nä, det var kanske bättre förr,
då för hundra år sen, då man gav bort paketen av glädje,
i glädje och för glädje...
*Men jag tror i a f fortfarande på Tomten,
och jag kommer med glädje att ge till dom
som jag ser en glädje i att ge julklappar till...*
OBS!...Det finns bara lite ironi och mycket sant i denna sagan, allt för att glädja...
Godnatt, var ni än är...
Förebilder...
oavsett vi vet om det eller inte.
Idag ska vi ha pepparkaksbak med syster och hennes barn.
Ia fullkomligt älskar sina äldre kusiner och har,
om jag får tro, dessa 2 som sina förebilder.
Jag kan inte låta bli att tänka på massa andra tankar när
ordet förebild ploppar upp. Visst ska vi som föräldrar vara
starka förebilder för våra barn och även för våra syskonbarn,
jag tycker att det är en av de livsuppgifter eller plikter som ska
ligga på oss, att vara förebilder, och goda och bra sådana för
de inom vår familj åtminstonde.
Är det sen så att vi väljer eller tar ett yrke där det åläggs oss
att vara förebilder för några så tycker jag att det är en bonus,
ett privilegie att ta den rollen med största allvar.
Jag har genom mitt arbete märkt att det faktiskt inte är så
i alla lägen och jag tycker det är så tragiskt att alla kanske
inte orkar stå upp för den rollen och att man då bör prata med
någon närstående om man känner att det fallerar på förebildsbiten...
Då kan man få hjälp att orka och hjälp att visa det som är rätt och fel,
för det är väl en sak att kunna skoja om saker och samtidigt berätta
att och vad som är rätt eller fel...
Att sen ta sig tiden att sätta sig ner och prata med barnen och de yngre
som finns i ens egna närbild om vad som är bra och dåligt, rätt eller fel...
Det finns föräldrar som idag lägger över stora delar av uppfostringen på
skolan och dess personal och om det sen blir något fel så gnäller dom
eller så ska dom anmäla till höger och vänster...
Föräldrar har den största och första ansvaret för sina barn, I ALLA LÄGEN!!!
Jag köper inga andra alternativ.
Den bild vi ger våra barn, det är den dom tar efter och kanske förändrar
på något sätt som passar dom, i deras egna värld för att bli vuxna...
Idag ska jag baka med de som finns i min närhet, just nu...
Jag ska vara en förebild...
Jag tror nämligen fortfarande på att om man varit snäll,
så kommer tomten...
Godnatt, var ni än är...
Tanken som satt...
Min dotter och jag satt i bilen och planerade hennes
kalas under tiden som vi körde runt och gjorde inköpen.
Vi har pratat om liv och död och om att finnas och
saknas, var man ska ta vägen och hur att handla i
situationer som kan vara obekväma.
Denna stunden är magisk, för alla stolta föräldrar...
Min dotter ställer frågan till mig som gör mig så lyrisk
på nåt sätt och har den bästa förklaring själv.
Hon frågar mig vad som händer när man dör och
varför vissa inte blir så gamla.
Jag är en spirituell människa som tror på vissa saker,
har upplevt vissa saker och som har tankar på många saker.
Min förklaring på vad som händer när människor dör är
att själen far vidare till en annan kropp, antingen en som föds
eller till en som är sjuk och som vinner figthen.
Dottern undrar lite om vad själen är och förstår ganska
fort vad jag förklarar angående själen.
Hon är ledsen emellanåt i diskussionen för saknaden efter
bl.a. farmor är stor, och efter endel andra som gått bort under hennes år.
Sen torkar hon sina tårar och säger till mig;
- Pappa, att leva är ju ett spel... som fia med knuff.
Man spelar och går en bit, sen blir man utknuffad och får
börja om och slår man en etta eller en sexa så får man en
chans till att försöka gå runt...
Är det som om att själen byter?
Och om man klarar att gå hela varvet, har man då levt ett helt liv.
Som om man blev hundra år...
- Ja älskling, så är det att leva livet, precis så.
Den förklaringen kunde jag inte gjort bättre själv.
Hon frågade sen en sista fråga;
- Pappa, hur gammal blev Astrid Lindgren?
- Nästan hundra svarade jag.
- Då levde hon ett helt liv, ett helt varv sa hon
och tittade ledsen ut i kvällsmörkret genom fönstret...
Godnatt, var ni än är...
Att vinna eller...
...att delta, vilket är viktigast?
Jag berättade för min dotter att det var en teckningstävling
i hennes favoritbutik Jasmin och jag tyckte att hon kunde vara med.
Sagt och gjort, hon deltog med 2 bidrag.
Hon har varit med i tävlingar där innan och inte vunnit
men jag har förklarat att man inte kan vinna alltid och
att om man inte deltar så kan man ju inte vinna, eller...
Här står Ia med Sara och sin vinst...
Hon var superglad och blev överlycklig när Malin ringde och berättade om vinsten
Numera håller hon med mig om "för att vinna måste man delta"
och att det är inte är viktigt att vinna, utan det är viktigare att delta...
Att vinna i livet, kan vara viktigt för då
deltar man ju varje dag så att säga...
Och då ska ju ingen få stå i vägen om
om man vill delta i livet...
Jag ger till sist mina innersta tankar till en tjej
som jag inte känner men som blev brutalt misshandlad
och som kämpar för sitt liv och ligger i Lund.
Hon vill delta i livet, och hon kämpar för att vinna,
och jag hoppas så innerligt att hon vinner över
maskinerna som hjälper henne just nu,
jag hoppas att hon vinner tillbaka all sin livsgnista...
Mina tankar går till Emma och hennes familj.
I fredags tände man ljus för Emma, på Lilla torg i Kristianstad,
runt statyn "sabinskorna rövas bort" ...
Godnatt, var ni än är...
Award eller länktips...
...that's the question?
Jag har i alla fall fått en utmaning av en god vän, Sandra
och det innebär att jag ska berätta 10 saker om mig själv och sedan skicka
denna award vidare till några personer och jag antar den. =)
* Jag bor i en lägenhet på 73 kvadrat med min dotter men jag
önskar att vi hade ett litet hus runt åtminstonde 110 kvadrat....
* Jag tycker att högtider och speciellt julen, är för familjer för det är
en tid då man får umgås med nära och kära. Kanske tänker jag så
för att jag är ensam, men det är för barnens skull jag firar de i så fall...
* Jag är utbildad barnskötare och har en tillsvidaretjänst på en skola här i Kristianstad.
Har en massa fortbildningar som rör ungdomar med problem på något sätt...
Full Ecdl-utbildning + 20 p i persondatorer, truckförarebevis samt får köra barnvagn =)
Skriver poesi och krönikor och älskar ord...
* Jag funderar att läsa retorik eller nåt som kan ge ungdomar en riktning in
i vuxenlivet på rätt sätt. Men den tanken är tung just nu, så jag väntar...
* Jag är en sällskapssjuk ensamvarg som troligtvis vill vara i centrum
och ändå inte synas. (finns såna...)
* Gillar fredagsmiddagar med nån köttabit, sås, sallad, sällskap och en kall öl...
* Tycker om mellanmjölk, öl, whiskey och ett gott rödskjut, dock inte i samma glas...
* Att upptäcka nya saker är kul, och att resa. Sen The One såklart (min dotter...)
* Min dotter brukar fråga mig om jag skulle vilja vinna 39 miljoner och jag brukar svara;
Jag blir inte lyckligare bara för att jag får mer pengar, jag kommer bara att förändras mer.
5-10 mijoner hade varit ett fullt tillräckligt steg på vägen...
*Jag vet inget om framtiden men kommer det ett barn till blir det bra...
och en liten hund kanske... och att jag är lite rädd för kärlek...
Jag sänder nu denna Award vidare till Malin, Katja, Mariann och Bumsan...
Godnatt, var ni än är...
Vi skapar...
Att ge bort en stämning och då menar jag inte en sådan
som gör att man måste ta steget in i en rättegångssal.
Nä, jag menar en stämning som på något sätt överförs
till en annan människa, eller annan levande gestalt.
Denna stämning kan ju vara underbar, skön, lyrisk eller hemsk.
Magisk, trollsk eller ge kalla kårar och rysningar...
Jag undrar om någon egentligen har funderat på att man är
mottaglig i alla lägen, vare sig vi vill eller inte. För om vi
efteråt tänker tillbaka på en situation så kommer vi också
in i en sorts stämning...
Varje dag i mitt arbete så kan jag komma på mig att jag
befinner mig i en stämning som kan vara av något nämnda slag
men oftast vet jag att jag landar i en glad stämning, oftast...
Det finns ju både äldre & yngre som plantsätter oss i olika
stämningar, dock utan att veta om att dom förmedlar detta.
Och det är det jag tycker är lite skrämmande ibland.
Vi kommer i en stämning som vi inte direkt var mottaglig för,
eller trodde att vi skulle komma i och väljer ofta i den situationen
ett läge som är lättast för oss själva, antingen gör vi "sköldpaddan"
eller så landar vi i "igelkotten", vare sig vi kan eller vill...
"Sköldpaddan" - Vi drar oss tillbaka, backar, skyddar, skjuter upp och ger med oss...
"Igelkotten" - Vi försvarar, går på, taggar ut och tuggar på, kanske fräser lite...
Bara ni själva vet ju var ni landar i en helt otänkbar situation
och det är ju helt försvarbart att 9 av 10 gör så här då...
Nog om det, försvaret alltså...
Nu till stämningen som kan förmedlas ifrån alla utan att vi vet om det eller tänker på det.
De som tänker på det kan ibland faktiskt säga som såhär;
- Det var inte meningen att du skulle känna så...
- Om du vill fundera på det så...
- Jag förstår om du...
Men alla gör ju inte det, för vi tänker inte alltid på det.
Men vet ni vad; Jag saknar min mor nåt enormt, hon dog helt oväntat för
2 år sen och det går inte en dag utan min tanke är där för jag fick inte vara hos
henne när hon gick bort. Min pappa som dog 1994, satt jag intill, höll hans hand
och pratade med han hela tiden, ända in till döden.
Det rann då tårar ner på hans kind...
Jag skall gå och tända ett ljus till och för dom nu, för att skapa en stämning..
För dom och för mig...
Gjorde jag det för Er...
Godnatt, var ni än är...
Livets faser?
och övriga alster samt läste lite artiklar om livets sorger och budskap.
Vid vissa påtvingade tillfällen har jag fått sitta och fundera på
detta och om livets olika faser och dess härdande.
För att kunna fortsätta att leva vidare i vårt liv
måste vi veta att allt, precis allt, kan ändras fort.
Jävligt fort.
Det är nog så många av oss överlever, vi lever med vetskapen,
vi vet vad som kan hända och allt vänder på fem...
Jag menar, på måndagen jobbar vi och på onsdagen
får vi ett samtal av...
Denna gången var det kanske inte så allvarligt men
vi ska vara med på, och beredda på vad vi kan förlora.
Jag undrar; Vilket är svårast? Att leva med en dom/ budskap eller
att leva med en sorg, där vetskapen är att det är inte mig
domen/budskapet gäller, det är min vän...
Men sorgen är och blir kanske min.
Alla har vi nog både upplevt och genomgått en sorg och
det finns endel faser i livet också som man alltid måste gå igenom.
Vi förnekar, och det är så jävla lätt, och det kan ta tid..
Och efter det blir vi förbannade, ilska...
Sen ska vi köpslå.., med domen, med förlusten och med döden ev...
När vi väl har gjort det så ska man in i en slags depression,
och försöka ta sig ur den och samtidigt leva...
Nu har vi gått igenom 4 faser och har den accepterande kvar
och den torde ju vara lättast, men ack, här är ett sista tungt, tungt steg.
Jag har under mina år, alltid sagt;
"För att kunna leva i livet så måste vi först härdats klart"
Vi härdas genom hela vårt liv, vi lär oss och vi går igenom.
Alltså så försöker vi leva under tiden och kämpa.
Och när det flyter på så tror vi att vi lever livet...
Icke mina vänner, icke... Det kommer alltid som ett dråpslag.
Tänk på det, sorgen skall alltid släppas lös,
den kan vi a l d r i g kontrollera, aldrig...
Vad jag menar med dagens blogg är att:
Ni ska inte ta något för givet, aldrig...
Låt någon få låna Er axel en stund, fem minuter..
Var glada för de som finns runt Er, det kommer en dag...
Godnatt, var ni än är...
I väntans tider...
Nu är hösten på intågande med ibland stormsteg
och jag gillar egentligen årstiden men de senare
åren har fått mig till att tycka det känns pest och
att ensamheten bara trycker på en sorts ångest
som jag tycker känns pressande på nåt sätt.
Jag har levt ensam i snart 4 år och vill egentligen
precis sak samma som min dotter vill, att träffa nån...
Man ska inte säga att man inte har några krav för
det har vi alla bara det att man skjuter på orden
framåt eller bakåt, skruvar på dom eller finner
andra bortförklaringar för att inte gå vidare eller
att inte finna den man tyckte om som kandidat.
Är det så att vi har krav som är höga i vårt finnande av en partner?
Kan det vara så att nåt lixom hänger kvar ifrån nån före detta?
Har vi nån "bäst-före-datum"?
Ska vi leta eller hittas?
Internet-dejting, matchmaking, kontaktannons,
spådamer, taródamer eller trollgubbar?
Ofta säger jag att jag inte har krav men finner
"den där jävla listan" i mina tankar varenda gång.
Fel skor, för smal, inte idrottsintresserad, inga barn,
egotrippad, Eq, Iq, för många egna barn, Boende,
trädgårdsintresse not, inget körkort,...
Nag nag nag nag nag.... =)
Är det så att Ni kvinnor har det lättare än vi män
med att gå vidare efter seperation eller står jag
stilla i tiden när alla andra går vidare..?
Har jag uppfattat det hela rätt om jag påstår att
det faktiskt är mer än bara jag som har en "kravlista"
men att man borde revidera den lite oftare så att den
passar i den situation som man kommer i..?
Vad tycker ni bloggarläsare, ska vi bara ge oss hän
eller är det rätt att få ha lite tankar och funderingar
om hur man vill bo & leva med en ny partner.
Godnatt, var ni än är...
Jag har aldrig...
Jag har bara sommarlov och samlar tankarna
inför att skapa en kreativ blogg som uppskattas
av de läsare som jag får och fick så trevlig respons av...
Håll ut, det tänker jag göra.
Jag kommer SNART tillbaka =)
Godnatt, var ni än är...
Okej...
Såhär är det och har varit;
Relativt mycket sedan London faktiskt.
Har varit i Spanien med The One och
2 systrar och systerbarn.
Vi åkte till ett hus i Mill Palmeras som
tillhör en vän till en av mina systrar.
~~ Helt underbart ~~
Vi lämnar Danmark bakom oss
Kvällsbilder på den lilla byn Mill Palmeras
Det var ingen turistsäsong som hade startat när
vi befann oss i den lilla underbara byn men lite
tyska och engelska turister hade hittat dit.
Vi hörde några svenska röster i vimlet också...
Jag skulle kunna skjuta in massor med fina bilder
ifrån semestern men jag väljer att visa de mest
underbara på de som var där med mig.
The One och hennes kusiner
Nattadopp i husets pool
Vi gjorde några utflykter till närliggande byar
och shoppade loss lite i större köpcenter, 2 vån.
Det vankades kläder, skor, klockor & annat tjafs
som var billigare än här hemma.
Här är The One i olika poseringar...
Vi hade ungefär 300 meter ner till havet
och det tog oss ca 3 minuter att ta sig dit.
En trappa ledde oss ner till havet och den djupa
och milsvida långa strand där det var gott om plats
Jag avslutar med att säga att jag kommer
att söka mig tillbaka till det skäl som fick
mig att börja blogga, nämligen att förstå det
kvinnliga genom en mans ögon,
att se skillnaderna och att försöka förklara
världens olika beteende utifrån en mans syn.
Naturligtvis kommer jag att försöka fortsätta
med att skicka in vanliga dagar också.
Tänk på att en sak;
Minnen - en form av arv man ska förvalta.
Många av dessa ger oss glädje, får oss
att känna värme och lockar fram ett leende.
Andra gör ögat blankt, gör ont och genast
är vemodet åter ens gäst...
Godnatt, var ni än är...
London...
mellan 21 - 23 Maj 2009, var kanontrevligt.
Vill klart och tydligt ge ett stort beröm
till alla som varit inblandade med att
anordna den resan som gjordes.
Den största ryggdunken och mesta,
vill jag ändå ge min närmsta chef.
Eftersom han drog och tog ett STORT
lass på och under resans gång.
Han ler för det mesta, tar mycket,
ger mycket och står ut med mycket...
Ändå så finns det alltid nån som gnäller...
Stort tack chefen... =)
Tack till mina rumskamrater, underbara människor...
Det första intrycket man får sitter kvar länge sägs det,
och det kan till viss del stämma och vissa intryck har
jag i ärlighetens namn lagt under bevakning för att
kanske ändra inställning till dom...
Jag vill personligen säga att jag tycker
att jag fick inblick och intryck av flera,
om flera och för flera av de som var med.
Skulle vilja påstå saker som inte var sanna
men då ljuger jag kanske, eller inte...
Se detta positivt...
Vi hade ett rätt intressant arbetspass på fredagen
och det beskrev mer än vad ett första intryck kan göra.
Det förklarade också vad och var en del av kollegiet
stod i den uppgiften som skulle utföras och det var
en del av min egen analyz som bekräftades,
samtidigt som några bekräftade den själva.
Lite bilder från London
Interiörbild ifrån Liberty-huset, taket var magnifikt liksom balkongerna.
En del av byggnaden Liberty's exteriör, sanslöst vacker..
En av Londons många vackra kyrkor, insprängd mitt i kvarteren
eller är det så att allt nytt byggdes runtom dom...
Jag avslutar med att säga att jag;
...vill skruva tillbaka tiden...
...vill och kommer att se saker klarare...
...älskar en fairytale...
Godnatt, var ni än är...
