Mr. Nice Guy...

Det verkar som något har kommit mellan mig och regnbågen. Alla färger har börjat gå i en gråare nyans och tonas liksom bort i ett diffust sken av blekhet. Där du förr stod i så praktfull färgparad med det bästa leendet som man bara ser i filmer har avtagit med en nyans av brunt... Alla kramar utav kärlek är dock fortfarande så kraftfulla och dina viskande ord är som små varma ljuva sommarvindar runt öronen. Vädret har inte gjort sommaren förtjänt av sin årstid men värmen du sprider är alltid densamma. Men det är något med regnbågens praktfulla och stolta färger som på slutet har börjat att avta och likt en getings ilskna surrande så är det kanske bara om nån stör den som den blir arg och det känns liksom så... Att nåt kommer in och strör oreda omkring och ser till att irritera så pass att det på nåt sätt kommer mellan mig och regnbågen. Att det efter regn kommer sol har jag upplevt tusen gånger, att man ser regnbågen efter alla skurar är dock inte sant. Någon skämtar på allvar april och strör oreda och salt i mina sår och jag köper inte det alls. Det är en oroande tanke att man skapar liggsår och mjältbrand i nåt som ska vara för ditt bästa. Smittrisken är ofantligt stor och läkningsprocessen kan inte alltid börja om med förhoppningar om solskenshistorier. Vi kan inte bli räddade av änglar, riddare och Marcus Birro's ord och krönikor. Vi måste skriva vår egna historia älskling. Vår egna lilla krönika... Du är alltid min regnbåge, Du är alltid min The One... /Pappa Godnatt, var ni än är...

...alla mina tankar för att fortsätta min blogg.
Och vad händer då när man har laddat och
 är redo för att utge halva sitt liv..???
 Jo, man åker på ett halvt bakslag och hela
 ens liv liksom bara bankar inifrån och skriker:
- Vad fan är det dom händer!!?  

Som de flesta kanske vet så har jag kämpat
 i motvind, i medvind, upp för backar och i ett
 rasande tempo nerför, har haft otroliga plus,
 skotat hem och bara varit den pappan som
 min dotter har haft enorm glädje av...
Det har varit lite jobbigt ett tag med hennes
 tankar & funderingar om saknad till många
 i hennes närhet, både levande och döda,
 människor och djur...  

Idag fick jag ett sms där hon skrev att hon
 vill vara hos sin mamma lite mer,
 någon dag eller två istället för varannan
 vecka som vi har idag.
 I det läget brast mitt hjärta, pulsen steg och
 hela mitt liv liksom raderades. Jag tappade
 andan och talförmågan på nåt sätt och jag
 såg hur löften bröts och känslor blev till aska...
Jag ringde upp henne och vi pratade i nästan
 en timme om känslor och saknad efter mycket.
 Att jag lever ensam är såklart inget jag ska
 eller lägger över på henne, absolut inte och aldrig.
Det är ju nåt som jag måste arbeta med själv
 och ta tag i men bara tanken på att behöva vara
 själv fler dagar än väntat tär nåt enormt på mitt
 hjärta och mina känslor...

Jag menar, vi har verkligen under dessa snart
 sex år som vi varit tillsammans varannan vecka
 haft enormt kul tillsammans med en riktigt bra
 pappa/dotter relation och gjort en massa saker
 som vi har utvecklats tillsamans i, och med bl.a.
 ett stort gemensamt intresse, nämligen fotbollen...
Nu undrar jag ju mest om det är så att jag gjort
 nåt fel eller om det är en normal fas i en 10-årings
 utveckling..? Hur ska jag agera? Hur ska jag tänka?
 Hon är en känslig tjej, smart och hänsynsfull och
 har själv alltid sagt att jag vill vara hos sin pappa
 och mamma lika mycket och visst, hennes mamma har ny
 familj med nya barn men jag funderar...

Jag känner värmen inifrån, magkatarr på gång,
 tankar som bara far fritt och ögon som blir blöta.

Ett nederlag på mitt slagfält som närmar sig.
 En strid som jag inte var beredd på att möta,
 ett bakslag i natten...

Godnatt, var ni än är...