Vi skapar...
...saker som vi själva gillar och saker som andra gillar.
Att ge bort en stämning och då menar jag inte en sådan
som gör att man måste ta steget in i en rättegångssal.
Nä, jag menar en stämning som på något sätt överförs
till en annan människa, eller annan levande gestalt.
Denna stämning kan ju vara underbar, skön, lyrisk eller hemsk.
Magisk, trollsk eller ge kalla kårar och rysningar...
Jag undrar om någon egentligen har funderat på att man är
mottaglig i alla lägen, vare sig vi vill eller inte. För om vi
efteråt tänker tillbaka på en situation så kommer vi också
in i en sorts stämning...
Varje dag i mitt arbete så kan jag komma på mig att jag
befinner mig i en stämning som kan vara av något nämnda slag
men oftast vet jag att jag landar i en glad stämning, oftast...
Det finns ju både äldre & yngre som plantsätter oss i olika
stämningar, dock utan att veta om att dom förmedlar detta.
Och det är det jag tycker är lite skrämmande ibland.
Vi kommer i en stämning som vi inte direkt var mottaglig för,
eller trodde att vi skulle komma i och väljer ofta i den situationen
ett läge som är lättast för oss själva, antingen gör vi "sköldpaddan"
eller så landar vi i "igelkotten", vare sig vi kan eller vill...
"Sköldpaddan" - Vi drar oss tillbaka, backar, skyddar, skjuter upp och ger med oss...
"Igelkotten" - Vi försvarar, går på, taggar ut och tuggar på, kanske fräser lite...
Bara ni själva vet ju var ni landar i en helt otänkbar situation
och det är ju helt försvarbart att 9 av 10 gör så här då...
Nog om det, försvaret alltså...
Nu till stämningen som kan förmedlas ifrån alla utan att vi vet om det eller tänker på det.
De som tänker på det kan ibland faktiskt säga som såhär;
- Det var inte meningen att du skulle känna så...
- Om du vill fundera på det så...
- Jag förstår om du...
Men alla gör ju inte det, för vi tänker inte alltid på det.
Men vet ni vad; Jag saknar min mor nåt enormt, hon dog helt oväntat för
2 år sen och det går inte en dag utan min tanke är där för jag fick inte vara hos
henne när hon gick bort. Min pappa som dog 1994, satt jag intill, höll hans hand
och pratade med han hela tiden, ända in till döden.
Det rann då tårar ner på hans kind...
Jag skall gå och tända ett ljus till och för dom nu, för att skapa en stämning..
För dom och för mig...
Gjorde jag det för Er...
Godnatt, var ni än är...
Att ge bort en stämning och då menar jag inte en sådan
som gör att man måste ta steget in i en rättegångssal.
Nä, jag menar en stämning som på något sätt överförs
till en annan människa, eller annan levande gestalt.
Denna stämning kan ju vara underbar, skön, lyrisk eller hemsk.
Magisk, trollsk eller ge kalla kårar och rysningar...
Jag undrar om någon egentligen har funderat på att man är
mottaglig i alla lägen, vare sig vi vill eller inte. För om vi
efteråt tänker tillbaka på en situation så kommer vi också
in i en sorts stämning...
Varje dag i mitt arbete så kan jag komma på mig att jag
befinner mig i en stämning som kan vara av något nämnda slag
men oftast vet jag att jag landar i en glad stämning, oftast...
Det finns ju både äldre & yngre som plantsätter oss i olika
stämningar, dock utan att veta om att dom förmedlar detta.
Och det är det jag tycker är lite skrämmande ibland.
Vi kommer i en stämning som vi inte direkt var mottaglig för,
eller trodde att vi skulle komma i och väljer ofta i den situationen
ett läge som är lättast för oss själva, antingen gör vi "sköldpaddan"
eller så landar vi i "igelkotten", vare sig vi kan eller vill...
"Sköldpaddan" - Vi drar oss tillbaka, backar, skyddar, skjuter upp och ger med oss...
"Igelkotten" - Vi försvarar, går på, taggar ut och tuggar på, kanske fräser lite...
Bara ni själva vet ju var ni landar i en helt otänkbar situation
och det är ju helt försvarbart att 9 av 10 gör så här då...
Nog om det, försvaret alltså...
Nu till stämningen som kan förmedlas ifrån alla utan att vi vet om det eller tänker på det.
De som tänker på det kan ibland faktiskt säga som såhär;
- Det var inte meningen att du skulle känna så...
- Om du vill fundera på det så...
- Jag förstår om du...
Men alla gör ju inte det, för vi tänker inte alltid på det.
Men vet ni vad; Jag saknar min mor nåt enormt, hon dog helt oväntat för
2 år sen och det går inte en dag utan min tanke är där för jag fick inte vara hos
henne när hon gick bort. Min pappa som dog 1994, satt jag intill, höll hans hand
och pratade med han hela tiden, ända in till döden.
Det rann då tårar ner på hans kind...
Jag skall gå och tända ett ljus till och för dom nu, för att skapa en stämning..
För dom och för mig...
Gjorde jag det för Er...
Godnatt, var ni än är...
Livets faser?
Jag satt häromdagen och surfade, läste igenom mina dikter
och övriga alster samt läste lite artiklar om livets sorger och budskap.
Vid vissa påtvingade tillfällen har jag fått sitta och fundera på
detta och om livets olika faser och dess härdande.
För att kunna fortsätta att leva vidare i vårt liv
måste vi veta att allt, precis allt, kan ändras fort.
Jävligt fort.
Det är nog så många av oss överlever, vi lever med vetskapen,
vi vet vad som kan hända och allt vänder på fem...
Jag menar, på måndagen jobbar vi och på onsdagen
får vi ett samtal av...
Denna gången var det kanske inte så allvarligt men
vi ska vara med på, och beredda på vad vi kan förlora.
Jag undrar; Vilket är svårast? Att leva med en dom/ budskap eller
att leva med en sorg, där vetskapen är att det är inte mig
domen/budskapet gäller, det är min vän...
Men sorgen är och blir kanske min.
Alla har vi nog både upplevt och genomgått en sorg och
det finns endel faser i livet också som man alltid måste gå igenom.
Vi förnekar, och det är så jävla lätt, och det kan ta tid..
Och efter det blir vi förbannade, ilska...
Sen ska vi köpslå.., med domen, med förlusten och med döden ev...
När vi väl har gjort det så ska man in i en slags depression,
och försöka ta sig ur den och samtidigt leva...
Nu har vi gått igenom 4 faser och har den accepterande kvar
och den torde ju vara lättast, men ack, här är ett sista tungt, tungt steg.
Jag har under mina år, alltid sagt;
"För att kunna leva i livet så måste vi först härdats klart"
Vi härdas genom hela vårt liv, vi lär oss och vi går igenom.
Alltså så försöker vi leva under tiden och kämpa.
Och när det flyter på så tror vi att vi lever livet...
Icke mina vänner, icke... Det kommer alltid som ett dråpslag.
Tänk på det, sorgen skall alltid släppas lös,
den kan vi a l d r i g kontrollera, aldrig...
Vad jag menar med dagens blogg är att:
Ni ska inte ta något för givet, aldrig...
Låt någon få låna Er axel en stund, fem minuter..
Var glada för de som finns runt Er, det kommer en dag...
Godnatt, var ni än är...
och övriga alster samt läste lite artiklar om livets sorger och budskap.
Vid vissa påtvingade tillfällen har jag fått sitta och fundera på
detta och om livets olika faser och dess härdande.
För att kunna fortsätta att leva vidare i vårt liv
måste vi veta att allt, precis allt, kan ändras fort.
Jävligt fort.
Det är nog så många av oss överlever, vi lever med vetskapen,
vi vet vad som kan hända och allt vänder på fem...
Jag menar, på måndagen jobbar vi och på onsdagen
får vi ett samtal av...
Denna gången var det kanske inte så allvarligt men
vi ska vara med på, och beredda på vad vi kan förlora.
Jag undrar; Vilket är svårast? Att leva med en dom/ budskap eller
att leva med en sorg, där vetskapen är att det är inte mig
domen/budskapet gäller, det är min vän...
Men sorgen är och blir kanske min.
Alla har vi nog både upplevt och genomgått en sorg och
det finns endel faser i livet också som man alltid måste gå igenom.
Vi förnekar, och det är så jävla lätt, och det kan ta tid..
Och efter det blir vi förbannade, ilska...
Sen ska vi köpslå.., med domen, med förlusten och med döden ev...
När vi väl har gjort det så ska man in i en slags depression,
och försöka ta sig ur den och samtidigt leva...
Nu har vi gått igenom 4 faser och har den accepterande kvar
och den torde ju vara lättast, men ack, här är ett sista tungt, tungt steg.
Jag har under mina år, alltid sagt;
"För att kunna leva i livet så måste vi först härdats klart"
Vi härdas genom hela vårt liv, vi lär oss och vi går igenom.
Alltså så försöker vi leva under tiden och kämpa.
Och när det flyter på så tror vi att vi lever livet...
Icke mina vänner, icke... Det kommer alltid som ett dråpslag.
Tänk på det, sorgen skall alltid släppas lös,
den kan vi a l d r i g kontrollera, aldrig...
Vad jag menar med dagens blogg är att:
Ni ska inte ta något för givet, aldrig...
Låt någon få låna Er axel en stund, fem minuter..
Var glada för de som finns runt Er, det kommer en dag...
Godnatt, var ni än är...
I väntans tider...
...ska man gå och dra.
Nu är hösten på intågande med ibland stormsteg
och jag gillar egentligen årstiden men de senare
åren har fått mig till att tycka det känns pest och
att ensamheten bara trycker på en sorts ångest
som jag tycker känns pressande på nåt sätt.
Jag har levt ensam i snart 4 år och vill egentligen
precis sak samma som min dotter vill, att träffa nån...
Man ska inte säga att man inte har några krav för
det har vi alla bara det att man skjuter på orden
framåt eller bakåt, skruvar på dom eller finner
andra bortförklaringar för att inte gå vidare eller
att inte finna den man tyckte om som kandidat.
Är det så att vi har krav som är höga i vårt finnande av en partner?
Kan det vara så att nåt lixom hänger kvar ifrån nån före detta?
Har vi nån "bäst-före-datum"?
Ska vi leta eller hittas?
Internet-dejting, matchmaking, kontaktannons,
spådamer, taródamer eller trollgubbar?
Ofta säger jag att jag inte har krav men finner
"den där jävla listan" i mina tankar varenda gång.
Fel skor, för smal, inte idrottsintresserad, inga barn,
egotrippad, Eq, Iq, för många egna barn, Boende,
trädgårdsintresse not, inget körkort,...
Nag nag nag nag nag.... =)
Är det så att Ni kvinnor har det lättare än vi män
med att gå vidare efter seperation eller står jag
stilla i tiden när alla andra går vidare..?
Har jag uppfattat det hela rätt om jag påstår att
det faktiskt är mer än bara jag som har en "kravlista"
men att man borde revidera den lite oftare så att den
passar i den situation som man kommer i..?
Vad tycker ni bloggarläsare, ska vi bara ge oss hän
eller är det rätt att få ha lite tankar och funderingar
om hur man vill bo & leva med en ny partner.
Godnatt, var ni än är...
Nu är hösten på intågande med ibland stormsteg
och jag gillar egentligen årstiden men de senare
åren har fått mig till att tycka det känns pest och
att ensamheten bara trycker på en sorts ångest
som jag tycker känns pressande på nåt sätt.
Jag har levt ensam i snart 4 år och vill egentligen
precis sak samma som min dotter vill, att träffa nån...
Man ska inte säga att man inte har några krav för
det har vi alla bara det att man skjuter på orden
framåt eller bakåt, skruvar på dom eller finner
andra bortförklaringar för att inte gå vidare eller
att inte finna den man tyckte om som kandidat.
Är det så att vi har krav som är höga i vårt finnande av en partner?
Kan det vara så att nåt lixom hänger kvar ifrån nån före detta?
Har vi nån "bäst-före-datum"?
Ska vi leta eller hittas?
Internet-dejting, matchmaking, kontaktannons,
spådamer, taródamer eller trollgubbar?
Ofta säger jag att jag inte har krav men finner
"den där jävla listan" i mina tankar varenda gång.
Fel skor, för smal, inte idrottsintresserad, inga barn,
egotrippad, Eq, Iq, för många egna barn, Boende,
trädgårdsintresse not, inget körkort,...
Nag nag nag nag nag.... =)
Är det så att Ni kvinnor har det lättare än vi män
med att gå vidare efter seperation eller står jag
stilla i tiden när alla andra går vidare..?
Har jag uppfattat det hela rätt om jag påstår att
det faktiskt är mer än bara jag som har en "kravlista"
men att man borde revidera den lite oftare så att den
passar i den situation som man kommer i..?
Vad tycker ni bloggarläsare, ska vi bara ge oss hän
eller är det rätt att få ha lite tankar och funderingar
om hur man vill bo & leva med en ny partner.
Godnatt, var ni än är...
