Mr. Nice Guy...

...jag vet att jag funderar mycket.
 Och det är en sak som jag funderat endel på faktiskt.
 Nämligen, hur mycket är det normalt att fundera på livet..?
 Hur stor del går åt till att fundera och tänka på det, normalt alltså.
 Visst, jag skriver poesi, texter, bloggar och Facebookar men..

Osökt kommer jag att bränna någon rad på att konstatera vad normalt är.
 Enligt min mening, helt beroende av var man bor,
 vad man har för sysselsättning och naturligtvis det sunda förnuftet.
 En avgörande sak är också hur mycket tid man har såklart.
 Och vilken typ utav människa DU är...

Den absolut avgörande saken är nog ändå, hur ensam du är...
 
 Då tänker jag så här;
 Om man inte valt att vara ensam
 så betyder det ju ändå inte att det
 är en skamlig sjukdom som man
 liksom behöver be om ursäkt för...

Och nääää, så ensam är jag inte rent socialt,
 men en pingla saknar jag enormt...

Så, då blev det mina ord,
 som blev mina tankar,
 som blev min vardag...


Godnatt, var ni än är...

...vad är det som gör människor vackra?
 
Är det nåt som levereras, visas eller delges oss?
 Kan det vara ett utseende eller ett interiört intryck?
 Fixeringsprincipen (att man medvetet attackerar en svag punkt för att bli omtyckt..)?
 Är det så att folk speglar av sig och spelar på det?
 Ärligheten och den rena rakheten som tillsammans med
 en enkelhet som gör att vi bara tycker om han...eller henne?
Det sunda förnuftet, förståelsen, kortsintheten...

Såhär tror jag;
Varje människa lever två liv, ett inuti sig och ett utanpå.
 Subjekt och objekt...
 Inutilivet är det sanna och äkta. Äkthet kommer ifrån hjärtat.
 Vi är födda inifrån, formade att komma ut till en verklighet vi inte vet nåt om.
 Där formar livet oss, föräldrar och regler och etiketter.
 Men som barn är vi äkta vara innan...
Där, när inutilivet lyser igenom blir vi vackra,
 när vi inte tänker på hur vi blir sedda av andra människor,
 och när vi glömmer att spela teater...

Sen finns det ju dom, somliga som är precis tvärtom,
 som bara är yta, som bara är ett tomt skal,
 som hela tiden måste veta vilken bild dom ger av sig själva,
 och som lever för att bli sedda.
 Posörer... lixom...
Sådana människor är nästan som pingisbollar,
 ett hårdare skal med tomhet inuti...
 Men...jag finner dessa människor intressanta ändå,
 för vad kan vara bakgrunden till detta..?

Jag uppfattar mig själv som verbal och av äkthet.
 Jag säger inte nåt som en människa vill höra bara för att,
 utan då säger jag så för att det är min tanke och åsikt.
 Jag är rak i kommunikation oftast och ibland verbalt petig men
 det är nog nåt jag formats till för att jag jobbar med barn & ungdomar.
 Jag ler för att jag trivs, inte för att leverera...
 Jag smörar för att jag tycker om, inte för att bli omtyckt...
 Jag är lite fåfäng för att jag gillar mig själv, inte för att andra ska gilla mig...

Det finns många sorters människor och vi delar in
 dom medvetet eller omedvetet i olika fack.

Prydnadsfolket - Av glas, tunna, sköra, vackra, värdefulla...
Gräddbakelserna - Smöriga, gräddiga, fluffiga, tilltalande, smakfulla och goda...
Kardborrarna - Fastnar, hänger, släpper inte loss, stabila och vettiga...
Posörerna - exhibitionistiska, yta, hårda, kan, vill, ska...

Jag har haft turen att bli en god människokännare,
 fått gåvan att vara spirituell, att veta ibland vad människor ska säga
 eller göra i tid och otid.

Kanske jag är en exhibitionistisk vettig, smakfull & värdefull gräddbakelse...
Lik förbannat är jag lite rädd för kärleken...

Det kommer en sorts fortsättning på den här funderingen
 och tills dess kan ni ju fundera själva på hur ni ser människor,
 vad som är vackert i era ögon och vad som levereras och
 om ert inutiliv lyser igenom...
 
     


Godnatt, var ni än är... 

...jag ber hundra gånger om tusen ursäkt!
 Men det har varit endel som har gått före sen i julas.
 Plus att det har varit endel krassligheter och andra funderingar.
 Vi har även haft ett chefsbyte på jobbet,
 med en tillfällig chef under tiden tillsättning
 av den nya chefen skulle ske och personligen
 så har det gett mig en hel del funderingar...

Det har funnits en del manuskript färdiga att bara
 skriva av och publicera som blogginlägg men det
 har fattats lite tid att bara sätta sig och skriva.

Idag har jag gjort färdig ytterliggare ett blogginlägg
 och jag glömde det på jobbet, perkele...
 Under tiden som ni får vänta på det inlägget och
 funderingen så ska ni få en härlig vinterbild i alla fall.

 



Godnatt, var ni än är...