Nu har jag samlat klart...
...alla mina tankar för att fortsätta min blogg.
Och vad händer då när man har laddat och
är redo för att utge halva sitt liv..???
Jo, man åker på ett halvt bakslag och hela
ens liv liksom bara bankar inifrån och skriker:
- Vad fan är det dom händer!!?
Som de flesta kanske vet så har jag kämpat
i motvind, i medvind, upp för backar och i ett
rasande tempo nerför, har haft otroliga plus,
skotat hem och bara varit den pappan som
min dotter har haft enorm glädje av...
Det har varit lite jobbigt ett tag med hennes
tankar & funderingar om saknad till många
i hennes närhet, både levande och döda,
människor och djur...
Idag fick jag ett sms där hon skrev att hon
vill vara hos sin mamma lite mer,
någon dag eller två istället för varannan
vecka som vi har idag.
I det läget brast mitt hjärta, pulsen steg och
hela mitt liv liksom raderades. Jag tappade
andan och talförmågan på nåt sätt och jag
såg hur löften bröts och känslor blev till aska...
Jag ringde upp henne och vi pratade i nästan
en timme om känslor och saknad efter mycket.
Att jag lever ensam är såklart inget jag ska
eller lägger över på henne, absolut inte och aldrig.
Det är ju nåt som jag måste arbeta med själv
och ta tag i men bara tanken på att behöva vara
själv fler dagar än väntat tär nåt enormt på mitt
hjärta och mina känslor...
Jag menar, vi har verkligen under dessa snart
sex år som vi varit tillsammans varannan vecka
haft enormt kul tillsammans med en riktigt bra
pappa/dotter relation och gjort en massa saker
som vi har utvecklats tillsamans i, och med bl.a.
ett stort gemensamt intresse, nämligen fotbollen...
Nu undrar jag ju mest om det är så att jag gjort
nåt fel eller om det är en normal fas i en 10-årings
utveckling..? Hur ska jag agera? Hur ska jag tänka?
Hon är en känslig tjej, smart och hänsynsfull och
har själv alltid sagt att jag vill vara hos sin pappa
och mamma lika mycket och visst, hennes mamma har ny
familj med nya barn men jag funderar...
Jag känner värmen inifrån, magkatarr på gång,
tankar som bara far fritt och ögon som blir blöta.
Ett nederlag på mitt slagfält som närmar sig.
En strid som jag inte var beredd på att möta,
ett bakslag i natten...
Godnatt, var ni än är...
trodde du kanske hade en annan blogg för såg att du inte uppdaterat sen 2010..men nu ser jag...tråkigt att höra att din älskling vill välja en annan väg nu men tro aldrig i livet att det beror på dig...hon är nog i fasen att hon vill testa nya saker och vidga sina vyer lite...stöd henne i det...något annat kan du nog inte göra...sen måste du hitta på mer saker själv på din egentid så du inte bara "lever för" de stunderna ni har tillsammans....jag vet inte om det är rätt men många gånger får man känslan av att de enda gångerna du lever upp är när du har "the one"...du måste ju försöka hitta gnistan även när du inte är "aktiv pappa" mest av allt för din egen skull!!!..kram o sköt om dig!
Det är ju det att det är troligt att annat ligger i hennes utveckling som har påverkat hennes tankar. Detta är jag fullt övertygad om.
/Mr. NiceGuy
Klart att du inte gjort något fel - du är en toppenpappa!! Jag kan bara se till mina egna tjejer och säga att de har en annorlunda relation till mig än vad de har till sin pappa...Nu säger jag inte att de inte har en bra relation till sin pappa men det är något speciellt med mamma-dotter relationen. Stötta din dotter i hennes beslut och försök att rida ut även denna storm. Jag håller med Ulla - du måste försöka hitta dig själv och inte bara leva för din dotter. Det finns en hel värld där ute som bara väntar!!
Kram Mia
Åhhh, stackars dig!
Nä, du har Inte gjort något fel, tvärtom!
Ja, det är en normal fas i en 10-årings utveckling!
Det är kloka kommentarer från Ulla och Mia.
Speciellt håller jag med om att du måste hitta ett sätt att leva lyckligt utan din dotter - du kan inte plåga dig så som du gör!
Det måste vara jätte tungt att ha begränsningar för att träffa sina barn...
...men jag litar fullt på ditt sätt att hantera det även då du är sårad!
Kämpa på, det vänder snart!
Kramisar Jenny
