Mr. Nice Guy...

Det verkar som något har kommit mellan mig och regnbågen. Alla färger har börjat gå i en gråare nyans och tonas liksom bort i ett diffust sken av blekhet. Där du förr stod i så praktfull färgparad med det bästa leendet som man bara ser i filmer har avtagit med en nyans av brunt... Alla kramar utav kärlek är dock fortfarande så kraftfulla och dina viskande ord är som små varma ljuva sommarvindar runt öronen. Vädret har inte gjort sommaren förtjänt av sin årstid men värmen du sprider är alltid densamma. Men det är något med regnbågens praktfulla och stolta färger som på slutet har börjat att avta och likt en getings ilskna surrande så är det kanske bara om nån stör den som den blir arg och det känns liksom så... Att nåt kommer in och strör oreda omkring och ser till att irritera så pass att det på nåt sätt kommer mellan mig och regnbågen. Att det efter regn kommer sol har jag upplevt tusen gånger, att man ser regnbågen efter alla skurar är dock inte sant. Någon skämtar på allvar april och strör oreda och salt i mina sår och jag köper inte det alls. Det är en oroande tanke att man skapar liggsår och mjältbrand i nåt som ska vara för ditt bästa. Smittrisken är ofantligt stor och läkningsprocessen kan inte alltid börja om med förhoppningar om solskenshistorier. Vi kan inte bli räddade av änglar, riddare och Marcus Birro's ord och krönikor. Vi måste skriva vår egna historia älskling. Vår egna lilla krönika... Du är alltid min regnbåge, Du är alltid min The One... /Pappa Godnatt, var ni än är...