Mr. Nice Guy...

När jag var runt 7 år och skulle lära mig att cykla och min pappa
 inte hade någon cykel till mig så tog han min systers minicykel,
 monterade bort sadel och stången och sänkte styret för när jag
 cyklade satt jag på ramen och sprang med cykeln och styrade på.
 Ungefär så startade mitt liv, med mina ord, mina tankar och min vardag...





Vi var ingen rik familj, vi var inte ens medelSvensson. Vi var på
 håret nedåt i gruppen fattiga och bodde på Ängsvägen 14b
 på Östermalm i Kristianstad. Östermalm låter flott och var väl så men
 bara delvis för det fanns ett rikare och finare Östermalm och en del som
 var fattigare och i den bodde vi. 1971 fick min mor diagnosen "underlivscancer"
 och det var då mycket magra tider för en fembarnsfamilj och om hon vid det
 tillfället inte besegrat denna sjukdom så hade jag tillsammans med mina andra
 syskon blivit bortadopterad. På den tiden var det inget man pratade med sina
 yngre barn om, utan mina tre storasystrar visste och även om jag glömt bort att jag
 fått reda på det så fattade jag nog inte innebörden av det...
 Där bodde många barn och lite blandat med medelSvenssons och fattiga.
 Det var en hel del som packades ner i min ryggsäck där, och jag är så stolt
 över att vissa saker stoppades ner för min framtid och det plockar jag fram
 allt som oftast.

Det var en del hårda ord och yviga gester som satte sina spår och man lärde
 sig vad man skulle ha både händer och fötter till. Munlädret smordes varje
 dag och att vara rädd kom aldrig på tal men för att komma nånstans så började
 jag att samla på ord redan då, och det har jag haft störst nytta av i vuxenlivet.
 När jag skriver mina dikter idag så kommer mycket av tankarna från mina år då
 jag växte upp på Östermalm, med asfalten runtom mig och där rännstensungar
 och gårdstillhörighet var vardag, och där rikemansungarna knappt höll tätt när
 de gick förbi vår gata eller våra gårdar. Farbror Falenius fanns det också en på min gård. 
 Detta var i början av vårt ljuva 70-tal och Sverige började att komma rejält på fötter,
 men inte alla, långt ifrån...

När jag var nio år, 1975, skickades jag iväg på koloni för första gången,
 då hade min bror varit där en sommar innan mig. Vi skickades iväg i en hel månad
 och om vi hade tur, då kom våra föräldrar och hälsade på oss en gång, annars kom
 de bara när det var dags att hämta hem oss. Och för att saknaden inte skulle bli för
 stor så kanske vi pratade med dom 1-2 gånger i telefon under den månaden.
 Tre somrar i rad blev jag ivägskickad, min bror var där en sommar mer än mig.
Dessa somrar på koloni gjorde att jag fick ett mycket större socialt bagage än vad
 mina rika klasskompisar någonsin skulle få, även i vuxet liv. Jag lärde mig att ta tillvara
 på tiden, att väga för mot nackdelar, att min bror blev snällare mot mig ju längre tiden på
 kollot varade och att jag hade livserfarenhet redan från de tidiga åren.

Den sommaren kom alla föräldrar dit efter halva tiden, även våra och vi gjorde ett uppträde
 för föräldrarna och jag och min bror var med i ABBA-gruppen och mimade till Dancing queen.
 Jag kommer ihåg att jag under uppträdet tittade på min mor, hur hon log och att jag då upptäckte
 min första spirituella förmåga när jag såg igenom henne hur ledsen hon var och hur sjukdomen
 hade plågat henne. Hon är och var den starkaste kvinnan jag någonsin mött och hon överlevde
 till fördel för livet enbart för sin kärlek till sina barn, för att få dom att växa upp tillsammans och
 för att slippa att adoptera bort ytterligare något barn...


Godnatt, var ni än är...