Tanken som satt...
Min dotter och jag satt i bilen och planerade hennes
kalas under tiden som vi körde runt och gjorde inköpen.
Vi har pratat om liv och död och om att finnas och
saknas, var man ska ta vägen och hur att handla i
situationer som kan vara obekväma.
Denna stunden är magisk, för alla stolta föräldrar...
Min dotter ställer frågan till mig som gör mig så lyrisk
på nåt sätt och har den bästa förklaring själv.
Hon frågar mig vad som händer när man dör och
varför vissa inte blir så gamla.
Jag är en spirituell människa som tror på vissa saker,
har upplevt vissa saker och som har tankar på många saker.
Min förklaring på vad som händer när människor dör är
att själen far vidare till en annan kropp, antingen en som föds
eller till en som är sjuk och som vinner figthen.
Dottern undrar lite om vad själen är och förstår ganska
fort vad jag förklarar angående själen.
Hon är ledsen emellanåt i diskussionen för saknaden efter
bl.a. farmor är stor, och efter endel andra som gått bort under hennes år.
Sen torkar hon sina tårar och säger till mig;
- Pappa, att leva är ju ett spel... som fia med knuff.
Man spelar och går en bit, sen blir man utknuffad och får
börja om och slår man en etta eller en sexa så får man en
chans till att försöka gå runt...
Är det som om att själen byter?
Och om man klarar att gå hela varvet, har man då levt ett helt liv.
Som om man blev hundra år...
- Ja älskling, så är det att leva livet, precis så.
Den förklaringen kunde jag inte gjort bättre själv.
Hon frågade sen en sista fråga;
- Pappa, hur gammal blev Astrid Lindgren?
- Nästan hundra svarade jag.
- Då levde hon ett helt liv, ett helt varv sa hon
och tittade ledsen ut i kvällsmörkret genom fönstret...
Godnatt, var ni än är...
Tisse jag fick gåshud, och tårarana rann på kinden. Vilken klok dotter du har!! Kram Eva.
Härlig diskussion... Ofta har barnen närmare till det andliga än vi vuxna. Härligt hur de förklarar på sitt eget sätt. Vi krånglar alltid till det så onödigt mycket, eller förenklar för mycket för vi tror inte att de förstår. Min tvilling-syster har jobbat som medium i många år, så jag vet vad jag tror på... Ha en skön dag! Kram
Söta klocka lilla Ia =) Jag tycker det är bra att du ibland pratar med henne om det som är tungt. Man vill ju så gärna skydda dem från allt sådant, men jag tror inte det är bra. Vi måste se döden som något naturligt och att det ibland händer att även unga människor dör. Själv har jag inget bra förhållande till döden och lever ständigt med dödsångest, i alla fall mer eller mindre, vilket inte är så trevligt. Du är en fin pappa, och jag har varit med om er två =)
Håller med föregående talare.
Ungefär den bilden av själen och döden har jag också gett mina barn.
Kanske med ett undantag.. Vi brukar vinka till deras farfar lite då och då. Han sitter nämligen på månen och fiskar, och tittar ner på sina barnbarn här nere på jorden.
