Förebilder...
oavsett vi vet om det eller inte.
Idag ska vi ha pepparkaksbak med syster och hennes barn.
Ia fullkomligt älskar sina äldre kusiner och har,
om jag får tro, dessa 2 som sina förebilder.
Jag kan inte låta bli att tänka på massa andra tankar när
ordet förebild ploppar upp. Visst ska vi som föräldrar vara
starka förebilder för våra barn och även för våra syskonbarn,
jag tycker att det är en av de livsuppgifter eller plikter som ska
ligga på oss, att vara förebilder, och goda och bra sådana för
de inom vår familj åtminstonde.
Är det sen så att vi väljer eller tar ett yrke där det åläggs oss
att vara förebilder för några så tycker jag att det är en bonus,
ett privilegie att ta den rollen med största allvar.
Jag har genom mitt arbete märkt att det faktiskt inte är så
i alla lägen och jag tycker det är så tragiskt att alla kanske
inte orkar stå upp för den rollen och att man då bör prata med
någon närstående om man känner att det fallerar på förebildsbiten...
Då kan man få hjälp att orka och hjälp att visa det som är rätt och fel,
för det är väl en sak att kunna skoja om saker och samtidigt berätta
att och vad som är rätt eller fel...
Att sen ta sig tiden att sätta sig ner och prata med barnen och de yngre
som finns i ens egna närbild om vad som är bra och dåligt, rätt eller fel...
Det finns föräldrar som idag lägger över stora delar av uppfostringen på
skolan och dess personal och om det sen blir något fel så gnäller dom
eller så ska dom anmäla till höger och vänster...
Föräldrar har den största och första ansvaret för sina barn, I ALLA LÄGEN!!!
Jag köper inga andra alternativ.
Den bild vi ger våra barn, det är den dom tar efter och kanske förändrar
på något sätt som passar dom, i deras egna värld för att bli vuxna...
Idag ska jag baka med de som finns i min närhet, just nu...
Jag ska vara en förebild...
Jag tror nämligen fortfarande på att om man varit snäll,
så kommer tomten...
Godnatt, var ni än är...
ja särskilt när man är inom skolan så ser man många föräldrar som brister i det man kan uppleva är deras grunduppgift..att fostra sina barn..näe det blir då istället skolans fel om deras barn fallerar...man blir både förbannad och trött när man möter denna totala brist på självinsikt att de faktiskt är de som i grunden format dessa barn och gett dem redskapen att ta sig an livet...hur det ska sluta med dessa ungdomar som redan är så fel ute undrar man många gånger...hur vänder man ett skepp som redan seglat så fel så länge...?
Det är viktigt för alla att ha en förebild!
Vi föräldrar tar på oss ett ansvar samma dag man bestämmer sig för att skaffa barn.
Tyvärr precis som du skriver så fungerar det inte så för alla. Alla har inte det som en självklarhet..
Vi måste alla föregå med gott exempel, var vi än befinner oss.
Alla är vi förebilder för någon och det är ju inte alltid vi vet vem vi är förebild för..
Det händer ju ibland att man träffar gamla vänner och bekanta som kan säga till en att man var deras förebild…
Är ju alltid kul att höra, men man uppfattade inte det då…
Tycker om dina ord;
”Är det sen så att vi väljer eller tar ett yrke där det åläggs oss att vara förebilder för några så tycker jag att det är en bonus, ett privilegie att ta den rollen med största allvar” … då har man förstått vad det går ut på!!!
Jag tycker att alla som jobbar med barn är guld värda…ni gör ett super jobb!
Kunde vara gott med några pepparkakor, så jag hoppas det kommer ett paket med posten =)
Det var längesen jag slutade tro på Tomten, men jag tycker man skall vara snäll ändå
