Jul (R) usch.... (Sanningssagan om Julens tid...)
* Kan vara en repris för vissa, för andra en upplevelse... *
Ärligt; Denna högtid (?) som är sååå överskattad och som jag med åren
slutat att se fram emot,... för det ÄR en tid som faktiskt ska vara en glädjens tid,
Barnens tid och familjens tid men som blivit en allt mer tråkig,
deppig och uschig tid för mig i a f...
Även då familjelivet lackade mot mig och jag var mer glad och rolig så
tyckte jag att det var en lite hjärtskärande stund som inföll sig.
Man blir så jävla glad när man ser barnens överlyckliga leende när de lyfter
upp julklappen högre än 110-metersbacken i Holmekolmen, öppnar den och
skiner ikapp med trafikljusen i korsningen 100 meter bort...
Man blir full i skratt när Tomten närmar sig barnen för att hälsa och barnen springer iväg,
skrikandes och gråtandes mot affären för att köpa tidningen...
Man skäms på ett rodnande sätt när nån försäger sig om en julklapp till den som man
älskar bara för att man får höra av farmor;
- Blev hon glad för den röda tröjan istället för den gröna som du valde mellan?
Och så står hon bakom farmor och hör allt...
Man är ett lyckligt par på lilleJulafton när barnen har slocknat,
granen är klädd, paketen under, städningen över och all mat förberedd...
Man är exalterad, för att man med glödande ögon mötts under hela lilleJulaftonsdag/kväll
för att telepatiskt kommit överens om att ikväll ska vi 2 bara myza till det ordentligt och
bara ta vara på varandra, under täcket, med både stake, kulor och en avbarrad buske...
Det hela slutar ändå med att man somnar på lillejulafton i varsin hörna i soffan
av ren utmattning och båda är lite (be)svikna för att staken slo(c)knat och kulorna hängde fel...
och busken övergödd...
Att det är alltid något man glömt i matväg och skulden läggs på båda håll för att
kommunikationen försvann...
Och till råga på allt så glömdes det att städas i något rum...
Sen skyller farmor på att hon trodde att det var det första paketet
som hon trodde att den älskade öppnat,...
fast hon har ju inte hunnit att öppna något än för hon får ju bara springa
och servera och spänner ögonen i en för att kommunikationen än en gång inte fungerat...
Och barnen har hört av nån äldre unge på dagis eller skolan att
Tomten finns minsann inte alls, det är påhittat skit som man ändå,
för spänningens skull, går med på att ha och barnen springer iväg gråtandes
för att dom också sagt att han är ingen trevlig prick anyway för han kollar ju upp
alla hyss man gjort och sladdrar för mamma och pappa...
Så när man ser att Tomten böjer sig fram för att hälsa på barnen är det i själva verket
en rejäl spark på hans pung som gjort att det ser ut som att han vill hälsa på barnen...
Därav den öppna munnen och ett ho...ho..ho....med väsande röst...
Sen så när barnen öppnar paketen sådär överlyckliga så är det för att det var fel färg,
fel leksak, fel storlek... FEL SAK och det är inte lycka,...Det är tårar...
Och det är då man ser att dom INTE lyfter upp paketet av glädje,
dom kastar paketet så långt det går...
Är det kanske därför många jobbar över i Januari och Februari
för att kunna betala ifatt det man lagt ut i November och December.
Är det kanske därför skilsmässorna ökar i Mars och April för att man
kom på sin partner att den jobbat över med en annan...
Nä, det var kanske bättre förr,
då för hundra år sen, då man gav bort paketen av glädje,
i glädje och för glädje...
*Men jag tror i a f fortfarande på Tomten,
och jag kommer med glädje att ge till dom
som jag ser en glädje i att ge julklappar till...*
OBS!...Det finns bara lite ironi och mycket sant i denna sagan, allt för att glädja...
Godnatt, var ni än är...
Ärligt; Denna högtid (?) som är sååå överskattad och som jag med åren
slutat att se fram emot,... för det ÄR en tid som faktiskt ska vara en glädjens tid,
Barnens tid och familjens tid men som blivit en allt mer tråkig,
deppig och uschig tid för mig i a f...
Även då familjelivet lackade mot mig och jag var mer glad och rolig så
tyckte jag att det var en lite hjärtskärande stund som inföll sig.
Man blir så jävla glad när man ser barnens överlyckliga leende när de lyfter
upp julklappen högre än 110-metersbacken i Holmekolmen, öppnar den och
skiner ikapp med trafikljusen i korsningen 100 meter bort...
Man blir full i skratt när Tomten närmar sig barnen för att hälsa och barnen springer iväg,
skrikandes och gråtandes mot affären för att köpa tidningen...
Man skäms på ett rodnande sätt när nån försäger sig om en julklapp till den som man
älskar bara för att man får höra av farmor;
- Blev hon glad för den röda tröjan istället för den gröna som du valde mellan?
Och så står hon bakom farmor och hör allt...
Man är ett lyckligt par på lilleJulafton när barnen har slocknat,
granen är klädd, paketen under, städningen över och all mat förberedd...
Man är exalterad, för att man med glödande ögon mötts under hela lilleJulaftonsdag/kväll
för att telepatiskt kommit överens om att ikväll ska vi 2 bara myza till det ordentligt och
bara ta vara på varandra, under täcket, med både stake, kulor och en avbarrad buske...
Det hela slutar ändå med att man somnar på lillejulafton i varsin hörna i soffan
av ren utmattning och båda är lite (be)svikna för att staken slo(c)knat och kulorna hängde fel...
och busken övergödd...
Att det är alltid något man glömt i matväg och skulden läggs på båda håll för att
kommunikationen försvann...
Och till råga på allt så glömdes det att städas i något rum...
Sen skyller farmor på att hon trodde att det var det första paketet
som hon trodde att den älskade öppnat,...
fast hon har ju inte hunnit att öppna något än för hon får ju bara springa
och servera och spänner ögonen i en för att kommunikationen än en gång inte fungerat...
Och barnen har hört av nån äldre unge på dagis eller skolan att
Tomten finns minsann inte alls, det är påhittat skit som man ändå,
för spänningens skull, går med på att ha och barnen springer iväg gråtandes
för att dom också sagt att han är ingen trevlig prick anyway för han kollar ju upp
alla hyss man gjort och sladdrar för mamma och pappa...
Så när man ser att Tomten böjer sig fram för att hälsa på barnen är det i själva verket
en rejäl spark på hans pung som gjort att det ser ut som att han vill hälsa på barnen...
Därav den öppna munnen och ett ho...ho..ho....med väsande röst...
Sen så när barnen öppnar paketen sådär överlyckliga så är det för att det var fel färg,
fel leksak, fel storlek... FEL SAK och det är inte lycka,...Det är tårar...
Och det är då man ser att dom INTE lyfter upp paketet av glädje,
dom kastar paketet så långt det går...
Är det kanske därför många jobbar över i Januari och Februari
för att kunna betala ifatt det man lagt ut i November och December.
Är det kanske därför skilsmässorna ökar i Mars och April för att man
kom på sin partner att den jobbat över med en annan...
Nä, det var kanske bättre förr,
då för hundra år sen, då man gav bort paketen av glädje,
i glädje och för glädje...
*Men jag tror i a f fortfarande på Tomten,
och jag kommer med glädje att ge till dom
som jag ser en glädje i att ge julklappar till...*
OBS!...Det finns bara lite ironi och mycket sant i denna sagan, allt för att glädja...
Godnatt, var ni än är...
Förebilder...
...är något alla är för någon och något som alla har,
oavsett vi vet om det eller inte.
Idag ska vi ha pepparkaksbak med syster och hennes barn.
Ia fullkomligt älskar sina äldre kusiner och har,
om jag får tro, dessa 2 som sina förebilder.
Jag kan inte låta bli att tänka på massa andra tankar när
ordet förebild ploppar upp. Visst ska vi som föräldrar vara
starka förebilder för våra barn och även för våra syskonbarn,
jag tycker att det är en av de livsuppgifter eller plikter som ska
ligga på oss, att vara förebilder, och goda och bra sådana för
de inom vår familj åtminstonde.
Är det sen så att vi väljer eller tar ett yrke där det åläggs oss
att vara förebilder för några så tycker jag att det är en bonus,
ett privilegie att ta den rollen med största allvar.
Jag har genom mitt arbete märkt att det faktiskt inte är så
i alla lägen och jag tycker det är så tragiskt att alla kanske
inte orkar stå upp för den rollen och att man då bör prata med
någon närstående om man känner att det fallerar på förebildsbiten...
Då kan man få hjälp att orka och hjälp att visa det som är rätt och fel,
för det är väl en sak att kunna skoja om saker och samtidigt berätta
att och vad som är rätt eller fel...
Att sen ta sig tiden att sätta sig ner och prata med barnen och de yngre
som finns i ens egna närbild om vad som är bra och dåligt, rätt eller fel...
Det finns föräldrar som idag lägger över stora delar av uppfostringen på
skolan och dess personal och om det sen blir något fel så gnäller dom
eller så ska dom anmäla till höger och vänster...
Föräldrar har den största och första ansvaret för sina barn, I ALLA LÄGEN!!!
Jag köper inga andra alternativ.
Den bild vi ger våra barn, det är den dom tar efter och kanske förändrar
på något sätt som passar dom, i deras egna värld för att bli vuxna...
Idag ska jag baka med de som finns i min närhet, just nu...
Jag ska vara en förebild...
Jag tror nämligen fortfarande på att om man varit snäll,
så kommer tomten...
Godnatt, var ni än är...
oavsett vi vet om det eller inte.
Idag ska vi ha pepparkaksbak med syster och hennes barn.
Ia fullkomligt älskar sina äldre kusiner och har,
om jag får tro, dessa 2 som sina förebilder.
Jag kan inte låta bli att tänka på massa andra tankar när
ordet förebild ploppar upp. Visst ska vi som föräldrar vara
starka förebilder för våra barn och även för våra syskonbarn,
jag tycker att det är en av de livsuppgifter eller plikter som ska
ligga på oss, att vara förebilder, och goda och bra sådana för
de inom vår familj åtminstonde.
Är det sen så att vi väljer eller tar ett yrke där det åläggs oss
att vara förebilder för några så tycker jag att det är en bonus,
ett privilegie att ta den rollen med största allvar.
Jag har genom mitt arbete märkt att det faktiskt inte är så
i alla lägen och jag tycker det är så tragiskt att alla kanske
inte orkar stå upp för den rollen och att man då bör prata med
någon närstående om man känner att det fallerar på förebildsbiten...
Då kan man få hjälp att orka och hjälp att visa det som är rätt och fel,
för det är väl en sak att kunna skoja om saker och samtidigt berätta
att och vad som är rätt eller fel...
Att sen ta sig tiden att sätta sig ner och prata med barnen och de yngre
som finns i ens egna närbild om vad som är bra och dåligt, rätt eller fel...
Det finns föräldrar som idag lägger över stora delar av uppfostringen på
skolan och dess personal och om det sen blir något fel så gnäller dom
eller så ska dom anmäla till höger och vänster...
Föräldrar har den största och första ansvaret för sina barn, I ALLA LÄGEN!!!
Jag köper inga andra alternativ.
Den bild vi ger våra barn, det är den dom tar efter och kanske förändrar
på något sätt som passar dom, i deras egna värld för att bli vuxna...
Idag ska jag baka med de som finns i min närhet, just nu...
Jag ska vara en förebild...
Jag tror nämligen fortfarande på att om man varit snäll,
så kommer tomten...
Godnatt, var ni än är...
