Mr. Nice Guy...

...att kliva ur garderoben helt när det gäller att visa känslor,
  i alla fall för oss muskolösa, manliga mustanger...

Släpp gymmet grabbar, sätt Er ner och prova att
  fatta en penna och plita ner det Ni kallar för känslor...
  Att få visa om man klarar av att skriva en kärleksförklaring
  utan och fråga syrran vilket ord som fattas i meningen,
  då har man gjort något stort...

Vi måste våga visa hur vi tar oss igenom svåra stunder,
  hur vi bearbetar sorgen när den slagit till och
  om hur vi ska visa våra känslor...

Själv skriver jag dikter och finns på en sida som är en
  av mina länkar här till höger, sockerdricka,
  där det finns lite alster utav mig.
  Där skriver jag om liv och död, mina frestelser,
  min saknad till min mamma & pappa, om ironi,
  om min totala ensamhet vad gäller att hitta
  min egen kärlek
  och min enorma kärlek till min dotter.

Det kan vara värt ett klick, vänner...

Vi (många av oss...) har inte så lätt för att visa vad
  vi tycker är kärlek, men för mig kan det lika mycket
  vara när en kollega på jobbet visar sig brydd med att
  fråga hur helgen har varit som det är när man tröstar
  en tjej som går i tvåan och som slagit sig på skolgården...
Det kan vara den där klappen på kinden, lika mycket som
  när jag blir arg på en vän för att hon petar i brödrosten
  med en gaffel för att mackan har fastnat...

Kärlek är nog att bry sig,
vare sig
det är manligt
eller
kvinnligt...

Bara vi bryr oss...



Jag bryr mig om denna nallen,
 han har följt mig sedan jag var i 7 årsåldern...
 (även om den inte alltid har haft det så lätt..)


Godnatt, var ni än är...