Det är kanske dags...
...att kliva ur garderoben helt när det gäller att visa känslor,
i alla fall för oss muskolösa, manliga mustanger...
Släpp gymmet grabbar, sätt Er ner och prova att
fatta en penna och plita ner det Ni kallar för känslor...
Att få visa om man klarar av att skriva en kärleksförklaring
utan och fråga syrran vilket ord som fattas i meningen,
då har man gjort något stort...
Vi måste våga visa hur vi tar oss igenom svåra stunder,
hur vi bearbetar sorgen när den slagit till och
om hur vi ska visa våra känslor...
Själv skriver jag dikter och finns på en sida som är en
av mina länkar här till höger, sockerdricka,
där det finns lite alster utav mig.
Där skriver jag om liv och död, mina frestelser,
min saknad till min mamma & pappa, om ironi,
om min totala ensamhet vad gäller att hitta
min egen kärlek
och min enorma kärlek till min dotter.
Det kan vara värt ett klick, vänner...
Vi (många av oss...) har inte så lätt för att visa vad
vi tycker är kärlek, men för mig kan det lika mycket
vara när en kollega på jobbet visar sig brydd med att
fråga hur helgen har varit som det är när man tröstar
en tjej som går i tvåan och som slagit sig på skolgården...
Det kan vara den där klappen på kinden, lika mycket som
när jag blir arg på en vän för att hon petar i brödrosten
med en gaffel för att mackan har fastnat...
Kärlek är nog att bry sig,
vare sig
det är manligt
eller
kvinnligt...
Bara vi bryr oss...
Jag bryr mig om denna nallen,
han har följt mig sedan jag var i 7 årsåldern...
(även om den inte alltid har haft det så lätt..)
Godnatt, var ni än är...
