Mr. Nice Guy...

...är att jag inte tycker om ordet hata men jag använder det inatt.

Jag riktigt hatar min ensamhet,
  och jag tycker inte om när den faller in...

Visst, det kan åtgärdas men jag tycker inte det är så lätt
  för det finns ju lixom några bitar som ska passa in i livet.
  Och dom bitarna funderar jag ofta på,
  det kanske är boendet som ska vara bättre än livskamraten,
  eller så är det bilmodell i förhållande till familjbilden...
  För att inte tala om den ekonomiska biten i ett nytt sällskap...

Fast egentligen så löser sig nog alla dom bitarna,
  för när (om...) den rätta dyker upp så ser man kanske
  hur dom bitarna bara glider in på plats som en
  curlingsten i boet...

Idag när vi gick på stan så stanna Ia till,
   titta på mig och sa;
 - Pappa, jag vill att du skaffar en tjej
   så att vi lixom blir en liten familj...




Jag tog hennes hand i min,
  kramade den
  och svarade;
  (med små tårar i ögonen..)
 - Det vill jag med älskling, det vill jag med...

Jag vände bort mitt ansikte så att hon inte skulle behöva se
  att jag blev lite tårögd på stan också.
  För det händer rätt ofta när vi pratar om känslor här hemma,
  och det är ofta vi gör det.
  Jag vet att hon vill att jag ska ha sällskap med någon,
  att hon får en annan tjej och snacka med när hon är hos mig,
  en annan del av hennes liv här, men jag är så rädd när det gäller
  det där med kärlek.
Jag hade en alldeles förträfflig liten dam som jag träffade
  och umgicks med under en längre tid, en som Ia trivdes med,
  som hon hade tagit till sig, men saker och ting blev lixom inte
  som förväntat och jag blev rädd vid ett par tillfällen,..

Jag vet lixom inte riktigt vad jag skall göra när det kommer för nära,
  det finns ord och saker som jag vill ska växa fram i ett förhållande.
 

Dom där viktiga orden,
  dom där viktiga klapparna på kinden,
  dom där myziga blickarna
  och
  det där ni vet...




Det som inte kommer i en ensamhet i natten...


Godnatt, var ni än är...